Första gången jag sökte hjälp var på vårdcentralen för 3-4 år sedan. Jag hade tappat halva minnet tycker jag och min fru fick följa med på läkarbesöken så hon kunde hålla reda på saker. 

Tycker inte att jag fick så bra hjälp där egentligen. Blev skickad till sjukhuset och fick ligga där i en vecka men inget vettigt kom ut av det. Jag kände att de inte letade vidare och jag blev nonchalerad. Men till slut fick jag i alla fall komma till de som kunde något om mina problem. De testade att tappa ut lite ryggmärgsvätska och då blev jag bättre i 2-3 dagar, men sedan sämre igen. Jag fick göra ett gångtest – före och efter att de tappat ut ryggmärgsvätska och även tester av minnet. Då bestämdes det att jag skulle få en shunt inopererad för att få ordning på mina problem. Jag visste inte om att det fanns en sjukdom som hette NPH, men nu vet jag och jag läste på om det och hörde mig för om andra som fått en inopererad shunt innan det var dags för mig. Jag har inte några problem av själva shunten mer än att jag känner själva bulan på huvudet.

Jag har fortfarande ont i huvudet och jag måste kissa ofta även om det blev bättre efter att shunten opererades in men är sämre nu igen. Mitt minne är inte heller som det var förr. Jag kan gå obehindrat på gräsmattan men det är svårare i skogen vilket är tråkigt då jag bor härute i naturen. Jag har fått en Permobil för de lite längre turerna.

På grund av Corona pandemin så fick jag inte göra återbesök på sjukhuset förrän i september 2020. Minnet är nog det värsta att ha tappat. När man blir äldre kommer så många sjukdomar och krämpor som man gärna hade varit utan. Men jag är ändå aktiv idag och skruvar mycket i bilar och lastbilar i garaget och fixar veden till dottern. Jag är positiv till detta med shunt och tycker att man måste prova. Jag deppar inte ihop!

Det bästa är att jag nu vet vilken sjukdom jag har. Jag kan tänka mig för och NPH är min sjukdom nu.